Kinesiska Teér

Tack vare det breda området som täcker olika klimatförhållanden, är Kina det enda land i världen som producerar en hel kategori av teer: semi-grön, vit, svart, gula och mörka teer. Te från olika lokala områden kräver olika sätt att brygga och uppskattning. Övertiden så har lokala traditioner och en te kultur utvecklats.

Varför heter Te Te?

På engelska heter det ”tea”, på holländska; ”thee”, på spanska; ”té”, på tyska; ”tee”, på grekiska; ”τσάι” (uttalas ”tsai”), på portugisiska; ”chá”, på indiska; ”chai” och på japanska; ”お茶” (uttalas ”o cha”).

Alla orden kommer från det ursprungliga kinesiska originalet 茶 som uttalas ”cha” på Mandarin.

Hur kommer det sig att vissa säger ”cha” och andra ”te” ?

Teéts spridning

Te kom att spridas över världen längs två vägar; med fartyg över haven och på land längs Sidenvägen. Termen ”Sidenvägen” myntades av den Tyska geografen Ferdinand von Richthofen år 1877. Siden, porslin och te har alltid varit de viktigaste handelsvarorna längs denna väg.

”Sidenvägen” började att användas 200 f.k fram till 800 f.k. Vägen startade i Provinshuvudstaden Xian och sträckte sig ända fram till Grekland och Medelhavet och knöt därmed samman de gamla kulturerna i Kina Indien och Europa.

Kineserna längs sidenvägen kom från de nordvästliga provinserna. Det är deras språk som lagt grunden till dagens ”Mandarin”. Te på Mandarin uttalas ”cha” som övertogs av de folk som var del av denna handel.

År 111 f.k under Han Dynastin sände kejsare Han Wu ut expeditioner för att utforska Sydkinesiska sjön. Expeditionerna var borta i mer än två år och hann besöka dagens Vietnam, Thailand, Malaysia och Indien och återvände till Kina från Sri Lanka. Detta var starten på den kinesiska kejserliga sidenvägen. Den här ”vägen” kom att få sin sträckning från Japan, Korea, Sydostasien över Indiska Oceanens öar och slutade i Nordöstra Afrika. Samma väg användes när senare den första Europeén, den portugisiska upptäcktsresanden J. Alvares, anlände till Kina 1513. Därefter kom Engelsmän, holländare och spanjorer.

Europeerna mötte Kinesiska handelsmän från städerna i sydöstra Kina som dagens Fuijan, Quanzhou och Kanton och Guangchou. Deras dialekter för ordet ”茶” uttalades ”Te”.

Japan har en särskild roll i denna del av historien. Under Tang dynstin, från år 700 till år 900 skickade Japan hundratals studenter, lärlingar och munkar för att lära sig det kinesiska språket, kulturen och religionerna. Historikerna kallar detta ”遣唐使”, som betyder ”Expeditionerna (alt sändebuden) till Tang”. Bland dessa sändebud, fanns två Zen mästare som särskilt bidrog till den Japanska te historien. Den ene var 空海. Kaiko, den andre var 最 Saiko. Saiko lärde sig om te i Tiantai bergen, Zhejiang. År 804 återvände han till Japan och tog med sig te och te frön. Kaiko studerade Buddism i Tang huvudstaden Changan (dagens Xian).

År 806 återvände han till Japan också han med tefröer. Ett nytt blad i historien vändes därmed – denna gång i Japan. I dessa båda städer uttalas ”茶” te.